Varför bra bilder inte kan förklaras. Text: Adam Haglund.
Den delen av vår hjärna som har hand om känslor, det limbiska systemet, saknar språkförmåga. Det är det limbiska systemet som berättar för oss vad vi känner, men den kan inte i ord förklara känslan. Det bara känns. Det är detta som är den berömda magkänslan, känslan av att vara säker på sin sak men inte kunna förklara varför.
När vi tittar på bilder är det den limbiska delen i hjärnan som aktiveras. Vi ser en bild och känner om den är bra eller inte. Men vi har svårt att sätta ord på det. Det blir istället efterrationaliseringar.
”Ljuset faller på att naturligt sätt.”
”Kompositionen gör bilden levande.”
”Det är en speciell energi i bilden.”
Men sanningen är att vi egentligen inte vet. En bra bild känns bara rätt. En bra bild kan få oss att för en kort sekund tappa andan, och sedan förundras över vad som just hände.
Jag har fotograferat professionellt i drygt sju år. När jag började frilansa, direkt efter fotoskolan, fotograferade jag mycket medvetet. Jag planerade varje detalj, och ha goda grunder till alla bilder jag tog. Jag ville kunna förklara och försvara varje bild med hållbara argument.
Med tiden har jag gradvis gått mer och mer åt att istället följa magkänslan. Mindre tänkande och mer fotograferande med magkänslan. För magkänslan har alltid rätt. På samma sätt är det när jag väljer ut bilder, som till exempel till mitt nya utskick. Då tänker jag inte på vilka bilder som ska och inte ska vara med. Jag tittar bara på dem, väntar ett tag, och känner efter.
När jag träffade Hannes Holm i höstas och berättade att jag var inne på mitt åttonde år som fotograf såg han lite fundersam ut. Han berättade att han märkt att saker i livet tenderar att gå i sjuårscykler. Jobbet. Sällskapslivet. Kärleken. Efter sju år börjar saker plötsligt hända som får in en på ett nytt spår.
- Så vem vet, sa han, snart kanske det börjar hända saker i ditt fotograferande. Hur känns det?
